SJÄTTE KAPITLET
PÅ VÄG
Altona, en verklig förstad till Hamburg, är utgångsstation för Kiel-banan, som skulle föra oss till Bältens stränder. På mindre än tjugu minuter voro vi inne på holsteinskt område.
Klockan halv sju stannade vagnen framför bangården. Min farbrors många och skrymmande kolli avlastades, inburos, vägdes, poletterades och lastades på bagagevagnen, och klockan sju sutto vi mitt emot varandra i en kupé på tåget. En vissling ljöd, och lokomotivet satte sig i gång. Vi voro på väg.
Hade jag nu fogat mig i det oundvikliga? Icke alldeles ännu. Men den friska morgonluften och de omväxlande bilder, som hastigt drogo förbi, upplivade mig och förströdde mig.
Vad min farbror beträffar, gingo hans tankar tydligen mycket fortare än detta, för hans otålighet alltför långsamma tåg. Vi voro ensamma i kupén, men vi sade ingenting till varandra. Min farbror undersökte än en gång sina fickor och sin resväska för att övertyga sig om att intet var glömt, och jag såg, att han hade vad han önskade.
Bland annat var han försedd med en rekommendation från danske konsuln i Hamburg, herr Christensen, som var hans personlige vän. Härigenom skulle det bliva oss lätt att i Köpenhamn erhålla rekommendationer till guvernören på Island.
Tre timmar senare stannade tåget i Kiel, alldeles nere vid hamnen.
