Sida:Till jordens medelpunkt 1911.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
35

»Spring upp efter den då, eljest blir det ditt fel, om vi komma för sent till tåget!»

Nu tyckte jag ej längre det tjänade något till att kämpa mot mitt öde. Jag skyndade upp på rummet, och i det jag lät kappsäcken åka ned för trappstegen, förfogade jag mig själv efter så gott jag kunde.

Just i detta ögonblick överlämnade min farbror »tömmarna» åt Grauben, som nu skulle styra och ställa i hans hus. Min vackra vierländska var lika lugn som vanligt. Hon kysste sin förmyndare, men hon kunde icke återhålla en tår, då hon snuddade vid min kind med sina ljuva läppar.

»Grauben!» utropade jag.

»Res, Axel, res!» sade hon. »Du lämnar din fästmö, men du finner din hustru, när du kommer tillbaka!»

Jag slöt Grauben i min famn och satte mig sedan upp i vagnen. Martha och den unga flickan stodo på trappan och viftade farväl åt oss, kusken smackade åt hästarna, och så bar det av i galopp på vägen till Altona.