Hoppa till innehållet

Sida:Till jordens medelpunkt 1911.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

SJUNDE KAPITLET
TILL ÖN I HAVET

Dagen för avresan inbröt. Aftonen förut hade den artige professor Thomson varit hos oss med rekommendationsbrev till greve Trampe, guvernören på Island, till herr Pictursson, biskopens assistent, och till herr Finsen, borgmästaren i Reykjavik. Min farbror betygade honom sin tacksamhet med de varmaste handtryckningar.

Den 2 juni klockan sex på morgonen var vårt dyrbara resgods ombord på Valkyrian. Kaptenen visade oss ned i ett par ganska trånga hytter, som voro inredda i ett slags ruff.

Några minuter senare gingo vi för fulla segel ut i Sundet. Om en timme syntes Danmarks huvudstad sjunka i vågorna, och Valkyrian passerade Helsingör. I min nervösa sinnesförfattning väntade jag att få se Hamlets vålnad irra på den historiska terrassen.

»Sublime dåre!» sade jag. »Du skulle nog gilla vårt förehavande! Kanske skulle du till och med följa oss till jordens medelpunkt och där söka svaret på dina tvivelsjuka frågor!»

Men ingenting syntes till på de gamla vallarna. Slottet är för övrigt mycket yngre än den hjältemodige prinsen av Danmark. Det tjänar nu i all sin ståtlighet till bostad åt bevakningen vid Sundet, som årligen passeras av femton tusen fartyg av alla nationer.

Kronborgs slott försvann om en stund i dimman liksom Helsingborg med sitt höga torn på den svenska sidan, och skonerten lopp ut på Kattegatt, där den fick betydligt mera vind i seglen.