40
Valkyrian var en bra båt, men med ett segelfartyg vet man aldrig riktigt, vad man har att räkna på. Hon gick till Reykjavik med kol, husgerådssaker, lerkärl, yllevaror och spannmål. Besättningen utgjordes av fem man, alla danskar.
»När kunna vi vara framme?» frågade min farbror.
»Om en tio dagar», svarade kaptenen, »så vida vi inte råka ut för alltför mycket byväder på höjden av Färöarna.»
Mot aftonen dubblerade vi Skagen, Danmarks nordligaste udde, överforo under natten Skagerak, ströko förbi Norge vid kap Lindesnäs och stucko rakt ut på Nordsjön.
Två dagar senare hade vi känning av skottska kusten på höjden av Peterhead, och Valkyrian satte nu kurs på Färöarna, passerande mellan Orkney- och Shetlandsöarna.
Snart gungade vår skonert på Atlantens vågor. Hon måste kryssa mot nordanvinden och hade rätt svårt att taga sig fram till Färöarna. Den 8:de fick kaptenen Mygannäs, den ostligaste av dessa öar, i sikte, och sedan höll han rakt på kap Portland på Islands sydkust.
Den 11:e passerade vi kap Portland. Vädret var klart, och vi kunde se Myrdalsjökeln, som höjer sig över udden.
Fyrtioåtta timmar senare, efter det skonerten nödgats fly med strukna segel för en storm, täckte vi i öster stenkumlet på Skagens udde, vars farliga klippor sträcka sig långt ut i havet. En isländsk lots kom ombord, och tre timmar därefter gick Valkyrian till ankars i Faxafjorden mitt för Reykjavik.
Innan min farbror gick i land, drog han mig med sig för ut och pekade på ett högt berg med två toppar på vikens norra strand, en dubbelkägla, täckt med evig snö.
»Snefels!» utropade han, »Snefels!»
Med en åtbörd ålade han mig den strängaste tystnad och steg därpå ned i båten, som väntade. Jag följde efter, och snart kände vi Islands jord under våra fötter.
Så snart vi stigit i land, fingo vi syn på en ståtlig man i generalsuniform. Det var emellertid endast en civil ämbetsman, guvernören på ön, greve Trampe, i egen person. Min farbror framlämnade nu sina brev från Kö-
