»Goddag», svarade hovslagaren på god danska.
»Kyrkoherden», sade Hans, vändande sig till min farbror.
»Kyrkoherden», upprepade denne. »Axel, den här hedersmannen tycks vara kyrkoherden.»
Emellertid hade vägvisaren satt kyrkoherden in i situationen. Denne inställde sitt arbete och utstötte ett slags rop, som förmodligen brukas bland hovslagare och hästhandlare; därvid kom genast en storvuxen kvinna, som såg ut som en riktig ragata, ut ur stugan. Om hon icke höll sex fot i längd, så fattades det då icke mycket.
Jag fruktade, att hon skulle komma och hälsa oss med den isländska välkomstkyssen, men det blev icke av, och hon visade sig till och med föga benägen att släppa in oss i sitt hus.
Gästrummet föreföll att vara det sämsta i prästgården, trångt, smutsigt och illaluktande, men vi måste nöja oss med det. Kyrkoherden tycktes icke tillämpa den gammaldags gästfriheten, långt därifrån. Innan aftonen förstod jag, att vi hade att göra med en smed, fiskare, jägare och timmerman, men icke med en Herrens tjänare. Det är sant, att vi voro mitt i vardagsveckan. Kanske var han helt olika om söndagarna.
Jag vill icke säga något ont om dessa stackars präster, vilka, när allt kommer omkring, hava det mycket fattigt. De erhålla av den danska regeringen en löjligt liten lön och uppbära fjärdedelen av församlingstiondet, som icke belöper sig till mer än omkring sjuttio riksdaler. De äro därför nödsakade att arbeta med annat för att leva. Men den som ständigt fiskar, jagar och skor hästar, blir till slut till sätt, ton och seder såsom jägare, fiskare och andra mindre förfinade personer. Redan första kvällen märkte jag, att nykterhet icke hörde till vår värds dygder.
Min farbror förstod snart, vad sorts karl han hade att göra med. I stället för en god och hederlig studiekarl fann han en grov och otymplig bonde. Han beslöt därför att så snart som möjligt företaga sin stora expedition och lämna den ogästvänliga prästgården. Han fäste sig icke vid mödor och besvär och beslöt att tillbringa några dagar bland bergen.
