Hoppa till innehållet

Sida:Till jordens medelpunkt 1911.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

50

Förberedelserna till vår avresa vidtogos alltså redan dagen efter vår ankomst till Stapi. Hans anställde tre isländare såsom bärare i stället för hästarna, som vi nu lämnade, men när vi väl hunnit till kraterns botten, skulle dessa infödingar vända om och lämna oss åt oss själva. Detta var på förhand uppgjort.

Min farbror måste nu meddela jägaren sin avsikt att undersöka vulkanen så långt ned, man kunde framtränga.

Hans inskränkte sig till att nicka med huvudet. Att begiva sig hit eller dit, fördjupa sig i sin ös innandömen eller färdas tvärs över den, det var för honom ett och detsamma. Vad mig beträffar hade jag hittills varit förströdd av resans växlande tilldragelser och nästan glömt att tänka på framtiden, men nu började jag åter känna mig livligt upprörd. Vad var väl dock nu att göra? Om jag skulle försökt att motsätta mig min farbrors planer, skulle det varit i Hamburg och icke vid foten av Snefels. Emellertid hade jag ännu ett hopp kvar, och det var, att när vi kommo till kraterns botten, det då skulle visa sig omöjligt att gå djupare, emedan där trotsa Saknussems utsago icke fanns någon öppning.

Jag sov mycket oroligt följande natt. Jag tyckte, att jag var mitt i en vulkan i jordens djup och kände mig utslungas i himlarymden i form av vulkanisk sten.

Dagen därpå, den 23 juni, stod Hans färdig med sina följeslagare, som buro livsmedlen, verktygen och instrumenten. Två järnskodda stavar, två bössor och två patronkök lågo och väntade på min farbror och mig. Hans hade försiktigt nog ökat vår packning med en lägel, som jämte våra resflaskor tillförsäkrade oss vatten för åtta dagar.

Klockan var nio på morgonen. Kyrkoherden och hans stora, otrevliga hustru stodo i dörren, De ville tydligen säga oss ett sista farväl. Men detta farväl tog den oväntade formen av en hög räkning, på vilken vi debiterats till och med för luften i prästgården, hur dålig den än var.

Min farbror betalade utan att pruta, När man är på väg till jordens medelpunkt, ser man icke på några riksdaler.

När nu även detta var klart, gav Hans tecken till uppbrott, och några minuter därefter hade vi lämnat Stapi.