NIONDE KAPITLET
PÅ SNEFELS
Snefels är fem tusen fot högt. Det avslutar med sin dubbla kägla en trakytkedja, som särskiljer sig från öns övriga orografi. Från utgångspunkten för vår färd kunde man icke se dess båda spetsar avteckna sig mot himlens grå bakgrund. Det enda jag såg var en ofantlig snökalott, som jätten dragit ned i pannan,
Vi gingo i gåsmarsch med jägaren i spetsen. Han förde oss uppför smala stigar, där två personer icke kunnat gå i bredd. Det blev därför nästan omöjligt att samtala.
Vägen blev småningom allt svårare. Det bar skarpare uppför, klippstycken lossnade, och det fordrades den största uppmärksamhet för att undvika farliga fall.
Hans vandrade lika lugnt framåt, som om han gått på släta marken. Ibland försvann han bakom de stora klippblocken, och vi förlorade honom ett ögonblick ur sikte. Han lät då höra en skarp vissling för att angiva den riktning, vi borde taga. Ofta stannade han också, plockade upp några stenar och staplade upp dem till små rösen att tjäna till ledning på hemvägen. Det var ett i och för sig gott försiktighetsmått, som de kommande händelserna emellertid gjorde överflödigt.
Efter tre timmars tröttsam vandring hade vi icke hunnit längre än till bergets fot. Hans gjorde tecken åt oss att stanna, och en hastig frukost intogs. Min farbror svalde utan att tugga, för att det skulle gå fortare. Men som denna frukostrast också avsåg att skänka litet vila, fick han foga sig i att vägvisaren först efter en timme gav signal till uppbrott. De tre isländarna, som voro
