»Se», sade min farbror.
Jag riktade mina blickar nedåt slätten. En ofantlig pelare av pulvriserad pimsten, sand och damm höjde sig, virvlande som ett skydrag. Vinden drev ned den mot den sida av Snefels, på vilken vi befunno oss. Detta ogenomskinliga täcke skymde för solen och kastade en stark skugga över berget. Om dammpelaren höjde sig, måste den med nödvändighet draga oss in i sina virvlar. Detta fenomen, som är ganska vanligt, då vinden blåser från glaciärerna, kallas på isländska »Mistour».
»Skynda på! Skynda på!» utropade vår vägvisare.
Fastän jag icke kunde danska, förstod jag, att vi skulle skynda efter Hans så fort som möjligt. Denne började stiga uppför kraterns kägla, gående i sicksack för att underlätta uppstigandet, Snart slog skydraget ned över berget, som darrade vid stöten. Stenarna fattades av virvelvinden och flögo omkring som ett regn alldeles som vid ett utbrott. Vi befunno oss lyckligtvis på motsatta sidan och utan all fara, men om vi icke haft en så försiktig och förutseende vägvisare, skulle våra kroppar fallit ned långt därifrån, sönderslitna och söndermalda som lämningar av någon okänd meteor.
Emellertid ansåg Hans icke rådligt att tillbringa natten på käglans sluttning. Vi fortsatte därför vårt uppstigande i sicksack. De femtonhundra fot, som återstodo, togo oss nära fem timmar. Jag var nu alldeles förbi av trötthet, köld och hunger. Luften hade också blivit tunnare och var icke tillräcklig för mina lungor.
Slutligen, klockan elva på kvällen, nådde vi Snefels topp. Innan jag sökte skydd i det inre av kratern, hann jag få se midnattssolen, som från den lägsta punkten av sin bana kastade sin bleka strålar över den inslumrade ön nedanför mina fötter.
Vi åto glupskt och hastigt vår aftonmåltid, varefter den lilla truppen så gott sig göra lät lägrade sig för natten. Bädden var hård, skyddet bristfälligt och situationen ej den angenämaste, här på en höjd av femtusen fot över havet. Jag sov emellertid märkvärdigt gott den natten, och det var en av de bästa jag havt på länge.
Morgonen därpå vaknade vi stelfrusna av den skarpa nattluften, just då solen sände oss sina första strålar.
