Hoppa till innehållet

Sida:Till jordens medelpunkt 1911.djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

54

Jag lämnade mitt granitläger och gick att njuta av det storartade skådespel, som mötte mina blickar.

Jag stod på toppen av den ena av Snefels båda spetsar, den södra. Därifrån hade jag utsikt över största delen av ön och oceanen och jag stod länge och betraktade den storslagna tavlan. Jag glömde hvem jag var och var jag var. Jag berusade mig med höjdernas vällust utan att tänka på de avgrunder, i vilka mitt öde innan kort skulle föra mig ned. Men jag återfördes till förnimmelse av verkligheten, när Hans och min farbror kommo efter mig dit upp.

Min farbror vände sig åt väster och pekade på en lätt dimma, ett töcken, en svag landstrimma, som avtecknade sig vid havshorisonten.

»Det är Grönland», sade han.

»Grönland?» utropade jag.

»Ja. Det är knappast fjorton mil dit, och när havet bryter upp, komma de vita isbjörnarna därifrån seglande på isflak ända hit. Men det har ingen betydelse. Vi stå på Snefels topp. Här äro två spetsar, en nordlig och en sydlig, Vi skola fråga Hans, vad isländarna kalla den, vi nu befinna oss på.»

Frågan framställdes, och jägaren svarade: »Scartaris.»

Min farbror gav mig en triumferande blick.

»Till kratern!» sade han.

Snefels krater bildade en omvänd kägla, vars öppning väl kunde vara två kilometer från kant till kant. Dess djup uppskattade jag till ungefär tvåtusen fot. Man kan tänka sig, hur det skall vara i en dylik tratt, när den är full av åska och eld! Trattens botten var nog ej mer än femhundra fot i omkrets, så att de tämligen långsamma sluttningarna gjorde tillträdet jämförelsevis lätt. Ofrivilligt jämförde jag denna krater med en ofantlig muskedunder, och jämförelsen skrämde mig.

»Att gå ned i en muskedunder», tänkte jag, »då den kanske är laddad och kan brinna av vid minsta stöt, det är ju ett vansinnigt företag.»

Men här var ingen återgång möjlig. Hans satte sig med sin likgiltiga uppsyn åter i spetsen för truppen. Jag följde efter utan att säga ett ord.

För att underlätta nedstigandet beskrev Hans ganska