Sida:Till jordens medelpunkt 1911.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
57

följaktligen icke heller något utpekande. Vi hade den 25 juni. Om det fortfor att vara mulet i sex dagar, måste vi uppskjuta observationen till ett annat år.

Jag avstår från att beskriva min farbrors vansinniga vrede. Hela dagen gick, och ingen skugga aftecknade sig på kraterns botten. Hans rörde sig icke från sin plats. Han torde dock hava frågat sig, vad vi väntade på, om han över huvud gjorde sig några frågor. Min farbror talade icke en enda gång med mig. Hans blickar voro ständigt vända mot skyn och förlorade sig i dess dimmiga grå.

Den 26:e inträdde ingen förändring. Ett snöblandat regn föll hela dagen. Hans byggde oss en koja av lavastycken. Jag hade ett visst nöje av att med blicken följa de tusentals bäckar och fall, som bildade sig på kraterns sluttningar och vilkas bedövande sorl ökades av varje sten.

Min farbror kunde ej längre behärska sig. Det var också något, som kunnat reta en tålmodigare varelse än han, ty det var verkligen att få vända om i portgången.

Men på stora sorger låter Försynen ofta någon stor glädje följa, och åt professor Lidenbrock blev en tillfredsställelse beskärd, som höll honom skadeslös för hans föregående oro och grämelse.

Dagen därpå var det fortfarande mulet, men söndagen den 28 juni inträdde med månskiftet även en förändring i väderleken. Solen riktigt gassade ned i kratern. Varje liten upphöjning, varje klippa, varje sten, varje ojämnhet i marken fick sin del av det värmande solflödet och kastade genast sin skugga på jorden. Framför allt avtecknade sig Scartaris skugga som en skarp pil, och den började helt omärkligt röra sig efter dagens strålande stjärna. Min farbror följde dess rörelse med spänt intresse.

Vid middagstiden, då skuggan var som kortast, snuddade den vid randen av den mellersta öppningen.

»Där är det!» utropade min farbror. »Där går vägen till jordens medelpunkt!» tillade han på danska.

Jag tittade på Hans. »Framåt!» sade vägvisaren lugnt.

»Framåt!» svarade min farbror.

Klockan var tretton minuter över ett.