TIONDE KAPITLET
NEDGÅNGEN TILL UNDERJORDEN
Den egentliga resan tog sin början. Hittills hade ansträngningen varit större än svårigheterna. Nu skulle nya sådana uppväxa för varje steg.
Jag hade ännu icke blickat ned det omätliga svalg, i vilket jag skulle nedstiga. Ögonblicket var kommet. Ännu hade jag valet mellan att våga företaget eller vägra att följa med. Men jag skämdes för jägaren att draga mig tillbaka. Hans gick så lugnt in äventyret och var så obekymrad om de faror, som kunde möta, att jag rodnade vid tanken att vara mindre modig än han. Hade jag varit ensam, skulle jag nog andragit alla mina skäl, men inför denne vägvisare teg jag. Jag lät en tanke gå till min vackra vierländska och närmade mig så den mellersta öppningen.
Jag har sagt, att den mätte hundra fot i genomskärning eller tre hundra fot i omkrets. Jag lutade mig fram över en utskjutande klippa och tittade ned. Håret reste sig på mitt huvud, och en känsla av det tomma intet fick makt med hela min varelse. Jag kände tyngdpunkten förflytta sig inom mig och svindeln stiga mig åt huvudet som ett rus. Det var bråddjupets dragning, Jag var nära att falla, men en hand fattade mig — det var vägvisarens.
Men hur kort minut jag vågat sänka mina blickar ned i denna brunn, hade jag dock fått en föreställning om dess bildning. Klippväggarna voro visserligen nästan lodräta, men de erbjödo dock många utsprång, som underlättade nedstigandet. Ett slags trappa fanns alltså, men
