60
stigandet började i följande ordning: först Hans, därpå min farbror, sedan jag. Det försiggick under en djup tystnad, som endast stördes, när då och då några småstenar lossnade under våra steg och störtade ned i avgrunden.
Jag så att säga firade ned mig med ett frenetiskt grepp om det dubbla repet med den ena handen och med den andra stödjande mig på min järnskodda stav. Jag hade en enda behärskande tanke: fruktan att vi skulle komma att sakna fotfäste. Tåget tycktes mig väl svagt för att bära en tyngd av tre personer. Jag begagnade mig av det så litet som möjligt och utförde riktiga underverk av balanseringskonst på de utspringande lavablocken, vilka jag sökte fatta med foten såsom med en hand.
Då något av dessa hala trappsteg råkade glida undan vägvisarens fot, sade han endast med sin lugna röst:
»Giv akt där!»
Efter en halvtimme hade vi kommit till ett horisontalt klipputsprång, som hade stadigt fäste i bergväggen.
Hans drog i den ena ändan av repet. Den andra försvann i höjden, och sedan den passerat klippblocket däruppe, kom den ned igen, dragande med sig ett ganska farligt regn eller snarare en hagelskur av småstenar och lavastycken.
När jag lutade mig ut över den smala klippavsatsen, såg jag, att svalgets botten ännu icke var synlig.
Samma manöver med repet upprepades nu, och en halvtimme därefter hade vi hunnit tvåhundra fot längre ned.
Jag vet icke, om en den ivrigaste geolog skulle försökt att studera den omgivande terrängens beskaffenhet. För min del var det mig just detsamma, om de skikt, vi passerade, voro pliocen, miocen, eocen, krita, jura, trias, permiska, stenkolsbärande, devoniska, siluriska eller primitiva. Men professorn gjorde utan tvivel sina iakttagelser och anteckningar, ty vid ett av rastställena sade han till mig:
»Ju längre vi komma, desto mera förvissad blir jag i mitt sinne. Dessa vulkaniska bergarters läge giver Davys teori fullkomligt rätt. Vi befinna oss mitt i den ursprungliga jordskorpan, i vilken den kemiska process, som bestod i metallernas syrsättning vid beröringen med luft och vatten, ägde rum. Jag förkastar helt och hållet teorien om en central eld. Vi få ju för övrigt se.»
Han kom alltid till samma slutsats. Men tillfället läm-
