ledstång saknades alldeles. Ett tåg, fastgjort vid öppningen, skulle varit nog att hålla sig i, men hur skulle vi sedan kunna få det loss, när vi kommit ned?
Min farbror hittade på ett mycket enkelt sätt att övervinna denna svårighet. Han rullade upp ett tumstjockt, fyra hundra fot långt rep, lät hälvten löpa ned och slog det sedan om ett utskjutande lavablock, varefter han släppte även den andra hälvten ned i djupet. Vi kunde nu stiga ned, hållande oss i dubbelrepet, som icke kunde skrida. Och när vi kommit två hundra fot nedåt, var ingenting lättare än att draga det till sig genom att släppå den ena ändan och hala i den andra. Sedan fick man börja om igen på samma sätt och så vidare i det oändliga.
»Nu», sade min farbror efter att hava avslutat dessa förberedelser, »måste vi sysselsätta oss med vårt bagage. Det skall delas i tre packar, och vi ta sedan var sin på ryggen. Jag menar nu endast de ömtåliga sakerna.»
Dit räknade den djärve professorn synbarligen icke oss.
»Hans får taga verktygen och en del av provianten», återtog han, »du, Axel, också litet av provianten och vapnen; jag tar det som är kvar av livsmedlen samt de ömtåliga instrumenten.»
»Men vem skall bära allt tågvirket och kläderna?» frågade jag.
»De skola få taga sig ned själva.»
»Hur då?» frågade jag förvånad.
»Du skall väl få se.»
Min farbror grep gärna och utan tvekan till effektiva medel. På hans befallning gjorde Hans ett enda kolli av alla de mindre ömtåliga sakerna, och sedan denna bunt blivit stadigt omlindad med rep, kastades den helt enkelt ned i avgrunden.
Jag hörde det dova buller, som uppkom genom luftlagrens rubbning. Lutad över svalget, följde min farbror med belåten blick bagagets nedfärd och reste sig ej upp, förrän han förlorat det ur sikte.
»Så ja», sade han, »nu är det vår tur.»
Jag vädjar till varje uppriktig människa, om det var möjligt att höra sådana ord utan att rysa.
Min farbror tog paketet med instrumenten på sin rygg. Hans tog hand om verktygen och jag om vapnen. Ned-
