Sida:Till jordens medelpunkt 1911.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

ELFTE KAPITLET
BORT FRÅN DAGSLJUSET

Klockan åtta på morgonen väcktes vi av en strimma av dagsljuset. Bergväggarnas tusen lavafacetter upptogo och återkastade den som ett regn av gnistor.

Detta svaga sken var tillräckligt, för att vi skulle kunna urskilja de omgivande föremålen.

»Nå, Axel, vad säger du om detta?» frågade min farbror och gnuggade händerna. »Har du någonsin tillbragt en fridfullare natt hemma på Königsstrasse? Intet vagnsbuller, inga ropande gatuförsäljare, inga grälande roddare!»

»Ja, nog är det stilla här nere, men denna stillhet förefaller mig hemsk.»

»Åhå!» utropade min farbror. »Om du börjar bli rädd redan nu, vad skall det då bli sedan? Vi ha ju ännu inte tagit ett enda steg mot jordens innandömen.»

»Hur menar farbror?»

»Jag menar, att vi ännu endast hunnit till öns nivå. Detta långa, vertikala rör, som har sin öppning i Snefels krater, slutar ungefär i jämnhöjd med havsytan.»

»Är farbror alldeles säker på det?»

»Ja visst. Titta på barometern, så får du se.»

Kvicksilvret, som småningom stigit i instrumentet, allteftersom vi gingo nedåt, hade i själva verket stannat på tjugunio tum.

»Du ser», återtog min farbror, »att vi ännu endast hava en atmosfärs tryck, och jag längtar att få utbyta barometern mot manometern. Barometern är oss ej längre till