TOLFTE KAPITLET
MÅNNE PÅ RÄTT VÄG?
Klockan sex följande dag fortsatte vi nedstigandet.
Vi följde alltjämt lavagången, en sannskyldig naturlig trappa, sakta sluttande som de lutande plan, vilka i vissa gamla hus ersätta trappor. Det fortgick på samma vis ända till klockan 12,17 på middagen. Just då stannade Hans, och vi gingo fram till honom.
»Aha!» utropade min farbror. »Vi äro vid slutet av denna tunnel.»
Jag såg mig omkring. Vi befunno oss i ett valv, från vilket två vägar, båda lika mörka och trånga, ledde vidare. Vilken skulle vi nu taga? det var frågan.
Min farbror ville emellertid icke visa varken mig eller vägvisaren någon tvekan. Han pekade på den östra tunneln, och snart voro vi alla tre inne i den.
Det hade ej heller tjänat mycket till att tveka, ty det fanns intet, som talade mer för den ena vägen än för den andra. Vi måste anförtro oss alldeles åt slumpen.
Den nya gången sluttade endast obetydligt, och dess bredd och höjd varierade mycket,
Klockan sex på aftonen hade vi efter en föga ansträngande vandring kommit nära en mil söder men mycket litet på djupet.
Min farbror gav signalen till vila. Vi åto utan att samtala mycket med varandra och somnade sedan utan några vidare reflexioner.
Våra anstalter för natten voro mycket enkla: en resfilt, i vilken man rullade in sig, utgjorde hela bädden. Vi be-
