vär färdig att gå tillbaka, om han fick tillsägelse därom, färdig att stanna på sin herres minsta vink.
Jag lade armarna i kors och såg min farbror rakt i ansiktet.
»Bristen på vatten», sade han, »är det enda, som ställer sig hindrande i vägen för mina planer. I detta östra galleri, som utgöres av lava, skiffer och stenkol, hava vi icke träffat på en enda vätskemolekyl. Det är möjligt, att vi hava mera tur, om vi följa det västra.»
Jag skakade misstroget på huvudet,
»Hör mig till slut», återtog min farbror, höjande rösten, »Medan du låg orörlig, var jag och undersökte den andra gången, Den leder direkt ned till jordens innandömen och skall på några timmar föra oss till granitgrunden. Där torde vi kunna påträffa rikligt med källor. Hör nu, vad jag tänker föreslå dig. När Kolumbus begärde tre dagar av sina män för att finna nytt land, gingo de in på hans begäran, fastän de voro sjuka och förfärade, och han upptäckte den nya världen. Jag, dessa underjordiska nejders Kolumbus, beder dig blott om ytterligare en dag. Om jag då icke har funnit det vatten, vi sakna, svär jag, att vi skola återvända till jordytan.»
Trots min upprörda sinnesstämning kunde jag icke undgå att taga intryck av dessa ord och det våld, min farbror gjorde på sig för att kunna tala så.
»Nåväl», utropade jag, »det må bli så, och må Gud icke lämna en sådan övermänsklig energi obelönad. Det är blott några timmar till, det gäller! Framåt alltså!»
