76
»Nu ha vi väl inte mer än en sak att göra», sade jag. »Vattnet är slut. Vi måste vända om.»
Medan jag talade undvek min farbror att se på mig. Han sänkte huvudet, och hans ögon undflydde mina.
»Vi måste vända om», utropade jag, »och gå tillbaka till Snefels! Må Gud giva oss kraft att taga oss upp ur kratern igen.»
»Vända om?» sade min farbror, som om han talade mera till sig själv än till mig.
»Ja, vända om utan att förlora ett ögonblick.»
En ganska lång paus uppstod,
»Jaså, Axel», återtog min farbror i en egendomlig ton. »De där vattendropparna hava således icke återgivit dig mod och kraft?»
»Mod?»
»Du är ju lika nedslagen som förut och låter lika förtvivlad.»
Med vilken man hade jag då att göra, och vilka djärva planer välvde han väl i sitt sinne?
»Jaså, vill inte farbror…?»
»Avstå från detta företag, just då allt tyder på att det skall lyckas! Nej, aldrig!»
»Vi måste således finna oss i att omkomma ?»
»Nej, Axel, vänd du om! Jag vill inte din död, Hans får följa med dig. Jag fortsätter ensam.»
»Hur skulle jag kunna lämna farbror?»
»Det skall du! Jag har inlåtit mig på denna resa, och jag skall fullfölja den till målet eller också aldrig mer komma igen. Farväl nu, Axel, farväl!»
Min farbror var ett rov för den yttersta upphetsning. Hans röst, som ett ögonblick låtit helt mild, blev åter hård och hotfull. Han kämpade med dyster ihärdighet mot det omöjliga. Jag ville icke övergiva honom nere i denna avgrund, men å andra sidan manade mig självbevarelsedriften att fly.
Vägvisaren bevittnade denna scen med sin vanliga lugna likgiltighet. Han förstod emellertid, vad som försiggick mellan hans båda följeslagare. Våra åtbörder antydde tillräckligt tydligt den olika väg, var och en försökte övertala den andre att gå. Men Hans tycktes föga intressera gig för denna fråga, som dock gällde även hans liv. Han
