spår av platina och guld. Jag tänkte på vilka rikedomar som här lågo begravna i jordklotets innandömen, för alltid undandragna människornas giriga blickar. Dessa skatter hava urtidens omvälvningar nedstörtat till sådana djup, att varken hacka eller spett kan bringa dem i dagen.
På skiffern följde gneislager, anmärkningsvärda genom sina regelbundna och parallella skikt, och därefter glimmerskiffer, fördelad i stora lameiler, som föllo i ögonen genom det vita glimrets tindrande glans.
Strålarna från de elektriska apparaterna återkastades av de små facetterna i bergväggarna och brötos i alla möjliga vinklar, och jag tyckte mig färdas fram genom en ihålig diamant, i vilken ljusstrålarna bröto sig i tusen reflexer.
Omkring klockan sex på aftonen började denna ljusprakt märkbart avtaga och nästan upphöra. Väggarna antogo en kristallisk, men dyster ton, glimmern ingick nu en närmare förening med fältspat och kvarts för att bilda själva hälleberget, det hårdaste av allt, det som utan att krossas förmår uppbära jordklotets fyra klipplager. Vi voro omgivna av väldiga granitväggar.
Klockan var åtta på aftonen. Vi saknade emellertid fortfarande vatten, och jag led förfärliga kval. Min farbror gick i spetsen. Han ville icke stanna. Han gick och lyssnade efter sorlet av en källa, men ingenting hördes. Emellertid vägrade mina ben att bära mig längre. Jag övervann dock mina plågor för att icke tvinga min farbror att stanna. Det skulle för honom varit ett mycket hårt slag, ty dagen, den sista som tillhörde honom, närmade sig sitt slut.
Slutligen sveko mig krafterna, Jag uppgav ett rop och föll omkull.
»Hjälp, jag dör.»
Min farbror vände om, Han stod med armarna i kors och betraktade mig. Sedan sade han med dov röst:
»Allt är slut.»
En hemsk åtbörd av vrede var det sista jag såg, innan jag slöt mina ögon.
Då jag åter öppnade dem, såg jag mina båda följeslagare ligga insvepta i sina filtar. Sovo de? För min del kunde jag icke finna ett ögonblicks sömn. Jag led allt-
