80
för mycket, i synnerhet av tanken, att något botemedel icke fanns för mitt onda. Min farbrors sista ord ljödo ännu i mina öron. »Allt var slut», ty i ett så utmattat tillstånd var icke ens att tänka på att kunna åter uppnå jordytan.
Vi hade en sex kilometer tjock jordskorpa över oss. Jag tyckte, att denna massa tryckte med hela sin tyngd på mina axlar. Jag kände mig som krossad, och jag gjorde förgäves våldsamma ansträngningar att vända mig på min granitbädd.
Några timmar gingo. En djup gravlik tystnad rådde omkring oss. Icke ett ljud nådde till oss genom dessa murar, av vilka den tunnaste säkert var flera mil i genomskärning,
Mitt under min dvala trodde mig emellertid höra ett buller. Det började bliva mörkt tunneln. Jag såg närmare efter och tyckte mig se isländaren försvinna med sin lampa i handen. Varför gick han? Tänkte han övergiva oss? Min farbror sov. Jag ville ropa, men icke ett ord fick jag fram över mina förtorkade läppar. Mörkret hade nu blivit djupt, och de sista ljuden bortdogo.
»Hans övergiver oss!» utropade jag. »Hans! Hans!»
Dessa ord ropade jag inom mig själv. Längre hördes de icke. Men efter det första ögonblicket av förskräckelse blygdes jag över mina misstankar mot en man, vars uppförande ännu icke lämnat något övrigt att önska. Han kunde icke ännu fly, ty istället för att gå uppåt gick han ännu längre ned i gången. Hade han haft ont i sinnet, skulle han flytt uppåt. Denna tankegång lugnade mig något, och jag började se saken från en annan sida. Det måste vara något mycket viktigt, som kunde förmå den lugne Hans att avstå från sömn. Gick han kanske ut på upptäckter? Hade han kanske i den tysta natten hört något sorl, som icke nått mitt öra?
