SEXTONDE KAPITLET
VATTEN
I en timmes tid övervägde jag i min yrande hjärna alla skäl, som kunnat förmå den flegmatiske jägaren till detta handlingssätt. De mest orimliga idéer upprunno i min hjärna. Jag trodde, att jag skulle bliva tokig.
Men slutligen hördes ljudet av steg djupt nere i gången. Hans kom åter upp. Det osäkra skenet började dansa på väggarna, och slutligen visade sig Hans i gångens öppning.
Han gick fram till min farbror, lade sin hand på hans axel väckte honom sakta. Min farbror reste sig upp.
»Vad är det?» sade han.
»Vatten», svarade jägaren.
»Vatten, vatten!» utropade jag, klappande i händerna och slående ut med armarna som en vansinnig.
»Vatten!» utropade min farbror. »Var då?» frågade han isländaren.
»Längre ned!» svarade Hans.
Var? Längre ned! Jag förstod allt av deras samtal. Jag hade fattat jägarens händer och tryckte dem, medan han lugnt betraktade mig.
Förberedelserna till uppbrottet blevo icke långvariga, och snart gingo vi utför en gång, som sluttade två fot per famn. Två timmar därefter hade vi tillryggalagt ungefär tusen famnar och kommit tvåtusen fot nedåt.
I detta ögonblick hörde vi tydligt ett ovanligt ljud inuti granitmuren, ett slags dovt mullrande liksom av en av-
