Hoppa till innehållet

Sida:Till jordens medelpunkt 1911.djvu/87

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

SJUTTONDE KAPITLET
FRAMÅT MED FRISKA KRAFTER

Dagen därpå hade vi redan glömt våra utståndna lidanden. Jag var först litet förvånad över att ej vara törstig och undrade, hur det kom sig. Bäcken, som sorlande flöt fram vid mina fötter, gav mig svaret.

Vi åto frukost och drucko av det förträffliga, järnhaltiga vattnet. Jag kände mig helt uppkryad och besluten att gå hur långt som helst.

»Låtom oss fortsätta!» utropade jag, väckande jordklotets gamla ekon med min jublande stämma.

Torsdag morgon klockan åtta fortsatte vi också vandringen. Granitgången, som slingrade sig i många bukter, företedde oväntade krökningar, påminnande om en labyrint, men på det hela taget var dess riktning sydostlig. Min farbror försummade aldrig att titta på kompassen för att hålla reda på den tillryggalagda vägen.

Den underjordiska gången löpte nästan vågrätt med på sin höjd två tums sänkning per famn. Bäcken flöt lugnt och sorlande vid våra fötter. Jag jämförde den med en god tomte, som visade oss vägen genom jorden.

Vad min farbror beträffar, förargade han sig naturligtvis över vägens vågräta riktning, han, som endast hade sinne för det vertikala. Hans väg utdrogs i det oändliga och i stället för att »glida längs jordradien», som han uttryckte sig, fick han följa hypotenusan. Men vi hade intet val, och så länge vi närmade oss medelpunkten, hur litet det än var, fingo vi icke beklaga oss.

För övrigt blevo sluttningarna då och då brantare. Bäc-