86
ken störtade sig mera bullersamt utför dem, och vi nedstego djupare i dess sällskap.
På det hela taget tillryggalade vi emellertid både denna och följande dag en lång väg i vågrät riktning men kommo jämförelsevis föga på djupet.
Fredagen den 10 juli på aftonen voro vi enligt vår beräkning etthundratjugu kilometer sydost om Reykjavik och på ett djup av nio kilometer,
Under våra fötter öppnade sig då ett ganska avskräckande svalg. Min farbror kunde icke låta bli att klappa i händerna, då han såg de branta sluttningarna.
»Det här kommer att föra oss långt», utropade han, »och utan synnerlig svårighet, ty klipputsprången bilda en riktig trappa.»
Till förekommande av alla olyckshändelser gjorde Hans i ordning repen, och nedstigandet började. Jag vågar icke kalla det farligt, ty jag var redan ganska förtrogen med dylikt nu.
Svalget var en jämförelsevis smal remna i klippan, uppkommen genom en sammandragning av jordmassan vid tiden för dess avsvalnande. Om den fordom tjänat till avlopp för vulkaniska ämnen, vilka utslungats genom Snefels, kunde jag icke förklara, varför dessa icke lämnat något spår efter sig. Vi stego utför ett slags vindeltrappa, som man kunde trott var gjord av människohand.
Varje kvart måste vi stanna för att vila oss litet och återvinna styrkan i våra knäleder. Vi satte oss då på något klipputsprång och läto benen hänga ned. Vi samtalade och åto och släckte vår törst ur bäcken.
Man förstår lätt, att Hans-bäcken i denna klyfta ombildats till ett fall på bekostnad av sin bredd. Men den var mer än tillräcklig för att släcka vår törst. För övrigt ekulle den, då sluttningen blev mindre skarp, återtaga sitt fredliga lopp. Den påminde mig i denna stund om min värde farbroder med sin otålighet och sina vredesutbrott, då den däremot under sitt stilla lopp erinrade om den lugne, isländske jägaren.
Den 12 och 13 juli följde vi denna klyftas slingringar och inträngde ytterligare åtta kilometer i jordskorpan, vilket utgjorde nära tjugu kilometer under havsytan. Men
