»Sex och och en halv mil!» utropade jag.
»Javisst.»
»Men det är ju det högsta mått, som vetenskapen velat medgiva för jordskorpans tjocklek.»
»Det nekar jag inte till.»
»Och här skulle enligt lagen för temperaturens gradvisa ökning råda en temperatur av femton hundra grader.»
»Skulle, ja!»
»Och all denna granit skulle icke kunna bibehålla sig i fast tillstånd utan bliva flytande.»
»Du ser, att det alls inte är så och att fakta här såsom ofta vederlägga teorierna.»
»Jag nödgas erkänna det, men det förvånar mig.»
»Vad visar termometern?»
»27,6 grader.»
»Det fattas alltså 1,472,4 grader, för att de lärda skola hava rätt. Alltså är temperaturens gradvisa tilltagande ett misstag. Alltså bedrog sig icke Humphrey Davy. Alltså har jag icke gjort orätt i att lita på honom. Vad har du att svara?»
»Ingenting.»
Sanningen att säga skulle jag haft mycket att svara. Jag erkände på intet sätt Davys teori och höll fortfarande på den centrala värmen, fastän jag icke kände av dess verkan. Jag ville i själva verket hellre medgiva, att denna slocknande vulkans skorsten, som var beklädd med eldfast lava, icke tillät värmen att fortplanta sig genom dess väggar.
Men utan att uppehålla mig med att söka efter nya skäl inskränkte jag mig till att taga situationen sådan den var.
»Jag anser alla farbrors beräkningar för riktiga», återtog jag, »men tillåt mig att draga den stränga konsekvensen av dem.»
»Ja, gör du det.»
»På den punkt, där vi nu befinna oss, på Islands lattitud, är ju jordradien omkring 6,332 kilometer?»
»Ja, något mera.»
»Låt oss säga 6,400 kilometer i runt tal. Av en väg på 6,400 kilometer hava vi tillryggalagt endast 64 kilometer.»
