90
»Som du säger.»
»Och detta med en uppoffring av trettiofyra mil i sned riktning.»
»Alldeles.»
»På ungefär tjugu dagar.»
»Ja, på tjugu dagar.»
»Nu äro emellertid sextiofyra kilometer hundradedelen av jordradien. Om vi fortsätta så, kommer alltså nedstigandet att taga oss tvåtusen dagar eller nära fem och ett halvt år.»
Min farbror svarade icke.
»Då har jag ändå icke beräknat, att om 64 kilometer i vertikal riktning måste köpas med 340 kilometer i horisontal, blir det 32,000 kilometer åt sydost, och långt innan vi uppnått jordens medelpunkt, skola vi hava kommit ut genom en punkt på ytan.»
»Åt fanders med dina beräkningar och hypoteser!» svarade min farbror med en åtbörd av vrede. »Vad vila de på? Vem säger dig, att icke denna gång leder rakt till vårt mål? Dessutom är ju jag icke den förste. Det jag gör, har en annan gjort före mig, och när han lyckats, måste även jag lyckas.
»Jag hoppas det, men jag får väl ändå taga mig friheten…»
»Du får taga dig friheten att tiga, Axel, när du vill tala så där dumt.»
Jag såg, att den fruktansvärde professorn hotade att sticka fram igen, och jag drog öronen åt mig.
»Titta nu på manometern», återtog han. »Vad visar den?»
»Ett betydligt tryck.»
»Gott. Du ser, att vi, genom att nedstiga så småningom och efter hand vänja oss vid denna atmosfärs täthet, alldeles icke lida av den.»
»Alldeles icke, om jag undantar en obetydlig smärta i öronen.»
»Det betyder ingenting, och det där obehaget kan du få bort genom att sätta den yttre luften i hastig beröring med luften i dina lungor.»
»Mycket riktigt», svarade jag, fullt besluten att ej vidare motsäga min farbror. »Det är till och med ett
