NITTONDE KAPITLET
RÖSTER I NATTEN
Då jag återkom till liv, var mitt ansikte vått av tårar. Huru länge detta tillstånd av vanmakt varat, kan jag ännu icke säga. Jag hade heller ingen möjlighet att göra mig reda för tiden. Aldrig har någon ensamhet varit jämförlig med min, aldrig någon övergivenhet så fullkomlig.
Just som jag tänkte så, kom jag av en händelse att lägga örat intill bergväggen, och då trodde jag mig plötsligt höra obestämda, ofattbara, avlägsna ord. Jag spratt till.
»Det måste vara någon, som talar», sade jag för mig själv.
Vad betydde detta? Vem kunde det vara, som talade? Min farbror eller Hans utan tvivel. Men om jag hörde dem, kunde de ju också höra mig.
»Hjälp!» ropade jag av alla krafter. »Hjälp!»
Jag lyssnade, jag spanade ut i mörkret efter ett svar, ett rop, en suck. Ingenting hördes. Några minuter gingo. En hel värd av tankar hade uppstått i mitt sinne. Jag trodde, att min försvagade stämma icke kunde nå fram till mina följeslagare.
»Ty det måste vara de», sade jag åter till mig själv, »vilka andra människor skulle väl finnas här tolv mil under jorden?»
Jag började åter lyssna. Genom att föra mitt öra utefter väggen, fann jag en punkt, på vilken rösterna tycktes höra tydligast. En gång tyckte jag mig till och med höra ordet »förlorad».
