Sida:Till jordens medelpunkt 1911.djvu/98

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

96

all beskrivning. Jag var alldeles tillintetgjord. Min sista förhoppning hade krossats mot denna granitmur.

När jag föll, hade min lampa kommit i olag, och jag hade ingen möjlighet att laga den. Dess sken avtog, och snart slocknade den alldeles.

Då förlorade jag besinningen, Jag steg upp med utsträckta armar och sökte treva mig fram. Jag flydde, rusande på måfå framåt i denna invecklade labyrint, alltjämt nedåt, tvärs igenom jordskorpan, liksom hade jag varit en underjordens invånare, ropande, skrikande och tjutande. Ibland stötte jag mig mot klipputsprången, ibland föll jag och reste mig blodig upp, försökande dricka blodet, som strömmade ned över mitt ansikte, och ständigt väntande, att mitt huvud skulle krossas mot någon klippa!

Vart förde mig detta vansinniga lopp? Jag skall aldrig få veta det. Efter flera timmars förlopp föll jag som en livlös massa utmattad ned invid bergväggen och förlorade helt och hållet medvetandet.