Den andra morgonen gick det icke likare, Mannen var ute i ottan igen, och han var knappast kommen in på bygatan, så mötte han åter käringen med korgen.
“God dag, gamla-mor,“ sade mannen.
“God dag igen, far,“ sade käringen.
“Hvad har du i korgen i dag?“ sporde mannen.
“Skulle du vilja veta det, så köp!“ sade käringen.
“Hvad kostar det då?“ sade mannen.
Jo, det var fyra skilling det, hon hade inte mer än ett pris hon. Han fick väl ta det då, sade mannen; det var godt nog han fick något så pass billigt. Han lyfte på locket, så var det en kattunge den gången. Då han kom till by’s, stod pojken på trappan igen och väntade och undrade hvad han skulle få till lön för det andra året.
“Är du allt här nu, husbond’?“ sade pojken.
Ja, han var så.
“Hvad köpte du i dag då?“ sade han.
“Åh, det blef värre och icke bättre,“ sade mannen; “men jag gjorde som vi voro sams om, jag köpte det första jag träffade, och det var ingenting annat än den här kattungen,“ sade han.
“Du kunde aldrig ha träffat något bättre,“ sade pojken, “ty kattor har jag alltid tyckt lika bra om som om hundar,“ sade han.
“Det kom jag inte så illa ifrån i alla fall, men det blir väl andra tag när han skall i väg sjelf,“ tänkte mannen.
Den tredje morgonen gaf sig pojken å väg, och som han kom in på stadsgatan, mötte han samma gamla käring med korgen på armen.
“God morgon, gamla-mor,“ sade pojken.
“God morgon igen, lillgossen min,“ sade käringen.
“Hvad har du i korgen din?“ sade pojken.
“Skulle du vilja veta det, så köp!“ sade käringen.
