“Vill du sälja då?“ sade pojken.
Ja, det ville hon, och fyra skilling skulle det kosta. Det var godt köp, tyckte pojken, och han måste ha det, ty han skulle köpa det första han träffade som var till salu.
“Nu kan du taga hela subberten,“ sade käringen, “både korgen och det som är uti den; men se inte på det förrän du kommer hem, hör du det,“ sade hon.
Nej, han skulle visst inte se på det, inte, tycker någon det,
Men han gick och undrade och undrade, hvad det kunde vara i korgen, och antingen han ville det eller icke, så kunde han omöjligen låta bli att lyfta litet på locket och titta ned i korgen. Med det samma kilade ut genom titthålet en liten ödla och for bort utefter gatan så fort att det hven efter’t, — något annat fans icke i korgen.
“Nej, bi’ litet och flaxa inte åstad så der, jag har köpt dig jag,“ sade pojken.
“Stick mig i stjerten, stick mig i stjerten!“ ropte ödlan.
Ja, pojken var icke sen att sätta efter henne och hugga fällknifven i stjerten på henne just som hon skulle slinka in i ett hål i muren, och med detsamma blef hon omskapad till en karl, så fin och så fager som den finaste prins, och en prins var det ock.
“Nu har du frälst mig,“ sade han, “ty käringen, som du och husbond’ din ha handlat med, är en trollpacka, och hon har skapat om mig till ödla och syskonen mina till hund och katt,“ sade han.
Det var inte så tokigt, tyckte pojken.
“Ja,“ sade prinsen, “nu var hon på väg och ville kasta oss i sjön och dräpa oss; men kom der någon och ville köpa, så måste hon sälja oss för fyra skilling stycket; så var ödets beslut, och så mycket rådde far min
