också. Nu skall du följa med hem till honom och få lön för hvad du gjort,“ sade prinsen.
“Det kan bli vådligt långt det,“ menade pojken,
“Åh, inte så långt heller,“ sade prinsen; “der är det,“ sade han och pekade på ett stort berg bort i fjerran.
De lade i väg det fortaste de kunde; men det var vida längre än det såg ut till, ty de kommo icke fram förr än det led långt på natten. Prinsen till att bulta på.
“Hvem är det som bultar på min dörr och stör min nattro?“ sade det inne i berget; han var så stark i målföret, så jorden skalf.
“Åh, låt upp du, far, det är sonen din, som kommer hem igen,“ sade prinsen.
Ja, han lät upp hastigt och lustigt.
“Jag trodde mest du låg på hafsens botten,“ sade den gamle; “men du är icke ensam,“ sade han.
“Det är denne karlen som har frälst mig,“ sade prinsen; “jag har bedt honom ned hit, så du kan gifva honom lön för det.“
Det skulle nog bli råd med den saken, mente gubben.
“Nu får I komma in,“ sade han; “I kan behöfva hvila.“
Ja, de gingo in och satte sig, och gubben lade på elden ett fång torrved och ett par stora kubbar, så det tog till att lysa och skina som af klaraste dagen i hvarenda vrå, och hvarthän de sågo, så var det präktigare än det präktigaste. Slikt hade pojken aldrig sett förr, och slik mat och dryck, som den gamle satte fram åt dem, hade han heller aldrig smakat; och fat och brickor och stop och bägare voro af baraste silfver och klara guldet allesammans. De voro icke nödbedde, de ungersvennerna; de åto och drucko och mådde godt, och sedan sofvo de till långt fram på den andra dagen. Men pojken var knappt vaken förrän den gamle kom med en
