Sida:Tolf norska Folksagor och äfventyr.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
19
GOSSEN SOM SKULLE TJENA TRE ÅR UTAN LÖN.

“Nu tar jag dig,“ sade katten.

“Åh, bry dig inte om det,“ sade råttan, “så skall du nog få ringen igen.“

“Ja, får jag det, så . . .“ sade katten.

Då de hade lagt sig i kungsgården, sprang råttan omkring och nosade och luktade der prinsen och prinsessan lågo; slutligen träffade hon på ett litet hål, som hon kilade in genom. Så hörde hon hur de pratade, och hon kunde märka att prinsen hade ringen på fingret sitt, ty prinsessan sade:

“Du aktar väl ringen, min vän?“ sade hon.

“Bah! det kommer väl ingen hit in genom murar och väggar efter ringen heller,“ sade prinsen; “men tror du icke den är i säkerhet på fingret, så kan jag taga den i munnen,“ sade han.

Om en stund lade han sig på ryggen och skulle till att sofva; med detsamma ville ringen fara ner i halsen på honom, och så hostade han, så den spratt ut och trillade utefter golfvet. Vips — tog råttan och kilade ut med den till katten, som satt och lurade vid råtthålet.

Men emellertid hade kungen fått tag i pojken och satt in honom i ett stort torn och dömt honom till att aflifvas, derföre att han hade drifvit spott och spe med honom och med dotter hans, sade han, och i tornet skulle han sitta till den dagen han skulle afrättas. Medan katten höll på att smyga omkring för att försöka lura sig in i tornet till gossen med ringen, kom en örn och slog sina klor i katten och for ut öfver sjön med honom; rätt som det var kom der en falk och kastade sig på örnen, så att den släppte katten i sjön; men då katten kände det våta vattnet, blef han så rädd att han släppte ringen och simmade i land. Han hade knappt skakat vattnet af sig och gjort sig fin igen, förrän han mötte hunden som pojkens husbonde hade köpt åt honom.