Sida:Tolf norska Folksagor och äfventyr.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
20
GOSSEN SOM SKULLE TJENA TRE ÅR UTAN LÖN.

“Nej se, hvart skall det bära i väg nu, om man får fråga?“ sade katten och grät och beskärmade sig; “nu är ringen borta, och gossen vilja de ta lifvet af,“ sade hon.

“Ingen råd vet jag,“ sade hunden, “men det vet jag att det rifver och sliter i buken på mig, så det kunde inte vara värre om den tänkte vända sig ut och in,“ tyckte han.

“Du skall få se att du har förätit dig på hårdsmält mat,“ sade katten.

“Jag äter aldrig mera än jag orkar,“ sade hunden, “och nu har jag icke ätit annat än en död fisk, som låg och flöt på vattnet,“ sade han.

“Kanske fisken hade sväljt ringen!“ sade katten; “och nu håller du väl på att sätta lifvet till, du också, för att du inte kan smälta guld,“ sade hon.

“Kan hända det,“ sade hunden; “då vore det bäst att taga lifvet så godt först som sist; “kanske gossen kunde komma ur klämman då,“ tyckte hunden.

“Åh, det behöfs inte,“ sade råttan — hon var också med — “det vill inte stort gap till för att jag kan komma in, och är ringen bara der, så nog skall jag fisk upp den,“ sade hon.

Ja, råttan kröp in i hunden, och det töfvade icke länge förrän hon kom ut igen med ringen. Så lade katten i väg till tornet och krafsade sig upp tills den fann ett hål, som den kunde få in tassen igenom, och gaf så ringen tillbaka åt pojken.

Han hade knappt fått den på fingret förrän han önskade att tornet skulle remna, och med detsamma stod han midt i dörren och utfor emot kungen, drottningen och kungadottern såsom varande ett riktigt skojarfölje. Kungen var icke sen att ropa tillsamman krigsmakten sin och tillsade den att omringa tornet och bemäktiga sig pojken, lika godt om de finge honom död eller