att slå spikar i väggen och taga ut dem igen, och deri flinkaste var han att bära ved och vatten också. Derföre blefvo bröderna afundsjuka på honom och sade att han hade sagt sig vara god att skaffa kungen den vackraste prinsessa, som fans i tolf kungariken, ty kungen hade mist hustrun sin och var blefven enkeman. Då kungen fick höra det, sade han till Fackel-Hans, att han skulle göra det som han hade sagt, eljest skulle de lägga honom på huggkubben och slå hufvudet af honom.
Fackel-Hans svarade, att han hvarken hade sagt det eller tänkt det; men då kungen var så sträng, finge han väl pröfva på. Så fick han ett matsäcksknyte på ryggen och gaf sig åstad. Men han hade icke kommit långt in i skogen, så blef han hungrig och ville smaka på matsäcken, som de hade gifvit honom med ifrån kungsgården. Då han väl hade satt sig i ro och mak under en gran vid sidan af vägen, kom en gammal käring linkande och frågade hvad han hade i knytet sitt. “Kött och fläsk,“ sade gossen: “är du hungrig, så kom och få dig en bit med, gamlemor.“ Ja, hon tackade och åt och sade, hon skulle nog göra honom en väntjenst tillbaka, och så linkade hon bort genom skogen. Då Fackel-Hans var mätt och belåten, tog han knytet på ryggen och gaf sig i väg igen; men han hade icke kommit långt, så hittade han en hvisselpipa. Den tyckte han kunde vara rolig att ha och blåsa i på vägen, och det töfvade icke länge, så fick han ljud i den, må tro. Men då hvimlade det omkring honom med småtroll, och de sporde alla med en mun: Hvad har min herre att befalla? Hvad har min herre att befalla?“
Fackel-Hans sade, att han ingenting visste om den saken, att han var någon herre öfver dem, men skulle han befalla, så ville han att de skulle skaffa honom den vackraste prinsessa som fans i tolf kungariken. Ja,
