Sida:Tolf norska Folksagor och äfventyr.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
26
TRE CITRONER.

“God qväll, far; vill I låna mig hus i natt?“

Det pep uppe i hornet som en liten bofink, och det var nätt och jemt han kunde förstå att det skulle vara detsamma som: “Ja, barnet mitt.“ Och nu kom der in ett bord, som var dukadt med de kostligaste rätter och med öl och bränvin, och då han hade ätit och druckit, kom der in en god säng med renkalfhudar, och främlingen var hjertans glad att sent omsider ha träffat på den rätte far i huset.




Tre Citroner.

Det var en gång tre bröder som hade mistat föräldrarna sina, och som det icke fans något efter dem, som de kunde ha att lefva af, så måste de ut i verlden och fresta lyckan. De två äldste rustade ut sig så godt de kunde, men den yngste — honom kallade de Fackel-Hans, derför att han alltid satt i spiseln och höll torrveds-facklan — honom ville de icke ha med sig. De reste i gryningen på morgonen; men hur de gingo eller icke gingo, så var Fackel-Hans lika tidigt i kungsgården som de. Då de kommit dit, bådo de om tjenst. Kungen sade att han icke hade någonting att låta dem göra, men efter de voro så angelägna, så fick han väl skaffa dem något, det kunde då alltid vara något att göra på en så stor gård; de kunde slå spikar i väggen, och när de hade gjort ifrån sig det, så kunde de taga ut dem igen. Då de voro färdiga med det, skulle de bära ved och vatten åt köksan. Fackel-Hans var den flinkaste