Sida:Tolf norska Folksagor och äfventyr.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
34
FÄSTMANNEN I SKOGEN.

gömde det. Fästmannen sade till en liten gosse, som var med honom, att han skulle krypa under sängen och taga fram fingret; ja, gossen lade sig ned och sträckte ut armen och kände henne som låg der; men hon tryckte hårdt hans hand, och så begrep han meningen, “Det ligger så långt inunder, att jag inte kan nå det,“ sade han; “det får väl vara tills det blir dager, så skall jag söka rätt på det.“

Tidigt om morgonen for röfvaren ut igen, och gossen skulle vara hemma och passa huset och taga emot den jungfrun han väntade; men han skulle icke släppa henne in i de båda rummen, han visste.

Då han väl var kommen ut i skogen, gick gossen in och sade, att nu kunde hon komma fram.

“Du var lycklig, du, som kom så tidigt; eljest hade han dräpt dig liksom alla de andra,“ sade gossen.

Hon stannade icke länge qvar, må tro, utan skyndade sig hem det fortaste hon kunde, och då fadern sporde henne, hvarför hon kom så fort tillbaka, så berättade hon hvad fästmannen var för en och hvad hon hade hört och sett.

Då det led om någon tid, kom friaren resande igen, och han var så ståtlig och så grann, och frågade hvarför hon icke kom och besökte honom, såsom hon hade lofvat.

“Det hade kommit en karl, med en kälke i vägen för det,“ sade fadern; “men nu finge han hålla till godo med hvad huset förmådde;“ och så bad han honom att dröja qvar, “ty han hade bjudit till gästabuds; det skulle bli liksom att fästegille,“ sade han.

Då de hade spisat och sutto qvar vid bordet ändock, sade dottern i huset, att hon hade haft en sådan underlig dröm för ett par nätter sedan; hade de lust att höra, så skulle hon tala oro den, men då måste alla lofva att blifva lugnt qvarsittande tills hon hade slutat.