Sida:Tolf norska Folksagor och äfventyr.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
33
FÄSTMANNEN I SKOGEN.

lådorna, och de voro fulla med guld- och silfverpjeser och allt hvad kosteligt var. Då hon gick in i nästa rum, ropade fågeln åter:

“Skön jungfru, var dristig, men var icke allt för dristig!“

Der hängde fullt med dyrbara fruntimmerskläder rundt omkring alla väggarne. Då hon gick in i nästa rum, började fågeln skrika:

“Skön jungfru, skön jungfru, var dristig, men var icke allt för dristig!“

Här stodo många såar fulla med blod.

Men då hon gick in i rummet näst derintill, så gallskrek fågeln:

“Skön jungfru, skön jungfru, var dristig, men var icke allt för dristig!“

Der låg det fullt med döda kroppar och benrangel af mördade qvinnor. Här blef hon så förfärad, att hon ville springa ut igen, men hon hann icke längre än ut i nästa rum, der allt blodet stod. Då ropade fågeln till henne:

“Skön jungfru, skön jungfru, spring under sängen, under sängen, — nu kommer han.

Hon var icke sen att lyda fågeln och gömma sig under sängen; hon kröp så långt intill väggen som hon kunde; ja, hon var så rädd, att hon gerna hade krupit in i väggen, om det hade gått an.

Så kom fästmannen hennes med en annan jungfru. Hon bad så vackert och så ömt, att han skulle skona lifvet, så skulle hon aldrig angifva honom för någon; men der halp ingen bön. Han slet af henne allt, bådo kläderna och guldet, så när som på en ring hon hade på fingret. Den slet han också uti, men då han icke kunde få af den, så hackade han af fingret, så det spratt under sängen, och jungfrun, som låg der, tog det och