“Jo, hos dig var det! der är fingret, och der är ringen, och der är mannen som hackade af det,“ sade hon.
Så togo de honom och slogo honom ihjäl och brände upp både honom och huset i skogen.
Icke åkande och icke ridande.
Det var en gång en kungason, som hade friat till en tös, men sedan de hade blifvit goda vänner och väl omsams, tyckte han det kunde vara detsamma; då ville han icke ha henne, förty hon var icke fin nog åt honom. Men så tänkte han, han skulle försöka bli henne qvitt, och så sade han att han skulle taga henne ändå, om hon kunde komma till honom
Icke körande
Och icke ridande,
Icke gående
Och icke åkande,
Icke hungrig
Och icke mätt,
Icke naken
Och icke klädd,
Icke dag
Och icke natt.
Ty det trodde han att hon icke skulle kunna göra.
Hon tog tre hafrekorn och tuggade på, så var hon icke hungrig, men hon var icke mätt heller, och så kastade hon ett yllenät öfver sig, så var hon
