“Ja, morgonstund har guld i mund; låt honom få vara med,“ sade grisen; han var alltid den värsta sjusofvaren han. “Sömnen är en stor tjuf, han vill alltid stjäla halfva tiden,“ sade han.
Så drogo de till skogs i flock och farnöt och bygde huset: grisen högg timmer, och baggen körde hem det; haren var timmerman, gnagde pluggar och hamrade i väggar och tak; gåsen nappade mossa och tätade väggspringorna; tuppen gol och lagade att de icke försofvo sig om morgonen, och när huset var färdigt och taket näfvertäckt och torflagdt, så lefde de för sig sjelfva och hade det både godt och galant. “Det är bra både i öst och i vest, men ändå är hemma bäst,“ sade baggen.
Men ett stycke längre bort i skogen var en vargkula, som två gråben bodde uti. Då de fingo se att ett hus var uppfördt i grannskapet, ville de ha reda på hvad det var för folk som de hade fått till grannar, ty de tänkte som så: en god granne är bättre än en bror i främmande lande; och bättre är att bo i en god gränd än att vara vida känd. Så gjorde den ena sig ett ärende, gick in och ville låna eld på pipan sin. Med detsamma han kom in genom dörren, klämde baggen till honom så han kom hufvudstupa bort till Spiseln, grisen till att nafsa och bita, gåsen till att hväsa och nypa; tuppen upp på takpinnen till att flaxa och gala, och haren blef så vettskrämd, att han for uppåt väggarna och väsnades och lefde i alla vrår.
Sent omsider kom ulfven ut igen.
“Så, grannskap gör kändskap,“ sade han som stod qvar utanför; “du kom väl raka vägen in i paradiset, der, efter du dröjde så länge? — Men hur gick det med elden? — du har ju hvarken rök eller pipa,“ sade han.
“Jo, det var en treflig pipeld och ett hyggligt sällskap,“ sade han som hade varit inne; “slika folkfolor har
