104
Landskyrkan. Tiden för denna kyrkas grundläggande, återfinner man icke i någon gammal handling. Om catholske prester låtit först bygga den eller om den före dem varit ett hednatempel, är aldeles okändt, emedlertid begagnades den af dem ganska länge innan domkyrkan blef påbegynt, och Biskoparne hade här sin andeliga Domstol. Den var invigd åt St. Laurentius, som af Tyrannen och christenhetens förföljare Decius blef lefvande stekt på halster. I Biskop Colos tid, blef den efter branden återuppbyggd, omkr. 1160, och församlingens gränsor bestämda sådane de nu befinnas. Flere gångor har den blifvit skadad vid de eldsvådor, som öfvergått staden. Då den utvidgades år 1736 i söder och norr, vid östra ändan fann man vid gräfningen icke allenast en stor mängd menniskoben på 2 à 3 alnars djup utan äfven en fast lerbotten, hvarigenom den allmänna sägen vederlägges, att lik, derstädes begrafne, blifvit igenfundne uti ån Stång. Emedlertid var den öfre marken så vattensjuk, att församlingen från äldre tider låtit begrafva sina döda på domkyrkogården, för hvilken frihet den ock, efter sägen, skall hafva skänkt till domkyrkan den derstädes befintliga så kallade St. Lars klockan om 111⁄2 Skepp. vigt.
Denna kyrka blef ombygd och utvidgad med bibehållande af en del af gamla tornet, från 1798 till 1802. Den är 80 alnar lång, 211⁄2 aln bred, 111⁄2 aln hög från fot till jemnvägg. Hvalfvet af Gips, golfvet af i quadrat huggen sten. Somliga anse icke kyrkans längd vara proportionel mot bredden. Den är täckt med spån. Tornet är i modern stil, och dess öfversta del rätt vacker. Der finnas tvenne klockor, hvaraf den största väger 5
