Hoppa till innehållet

Sida:Tollstorp 1834.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
7

sitt folk utåt Östersjö-kusterna; Det är troligare att det, följande Mälarens stränder, drog genom Nerike ner åt Öster- och Westergöthland. Icke bör man föreställa sig att Oden hade så mycket folk med sig, att han befolkade landet; här var före honom både folk och konung. Han gaf de förra invånarne ny religionslära, prester och höfvidsmän; hvar och en af dem blef efterhand herrskare öfver sin landsträcka. Som familjerna förökte sig och platsen blef dem för trång kommo de i krig med grannarna om sina besittningar. Det var dessa eviga strider som gjorde dem till krigare och hjeltar; dessa småkrig, som så directe handlade om mitt och ditt, skulle alltid föras med bitterhet, och det voro dessa som gjorde våra förfader så grymma och barbariska. När de blefvo för många och ej kunde berga sig af jordens afkastning, som icke stod i förhållande till deras lefnadssätt, enligt hvilket de hastigt förökte sig, trängdes, om det uttrycket må tillåtas, en del ut på sjön, der de begynte sina vikingafärder, först i smått, sedan i stort. Det är således sannolikt att fasta landet framfödde Vikingar, och ej att främmande Vikingar bosatte sig på kusterna och befolkade det inre landet; i sådant afseende är det troligt att här förr blifvit uppbygdt ett Offerhus, omkring hvilket ett byalag bildat sig, och att Linköping kan vara äldre från Hedenhös än Söderköping.

Att härleda Linköpings namn från Lin, som då troligen litet eller intet odlades, eller från Lind, emedan några lindar stått på kyrkogården då Domkyrkan byggdes, synes alltför hårdraget och förtjenar intet afseende. Man har äfven sökt härleda namnet från Lingur, antingen en rik odalbonde, som egt trakten der staden är belägen, eller en