Man kan kalla dessa Biskopars lif en tvefaldig kämpebana, ty i detta oroliga tidehvarf måste de uthärda mången blodig kamp med hedningarna, för att genomdrifva den christna lärans allmänna antagande, till hvilken oenighet de sjelfva mycket voro orsaken genom deras öfverdrifna fanatism. List, kraft och tilltagsenhet fordrades det äfven att af Konungarne och rikets mäktige inkräkta så stora besittningar och vidsträckta rättigheter, som det lyckades dem att anskaffa både kyrkan och sig sjelfva.
Med skäl skall mången undra hvarföre hedningarne så envist försvarade en lära, som genom sina blodsoffer bordt vara afskräckande; men man bör besinna, att den var innerligen inväfd med vidskepelsen, som är oskiljaktig från okunnigheten. Dessutom var prest-, faders- och konunga-väldet på sätt och vis förenadt i samma person. Utom i vissa punkter tycks det, som de gamles prester varit mera regeringslystne än snikne efter egendom, och deras grundsatser fjettrade ej så mycket tankfriheten, som fast mer den borgerliga undergifvenheten, och ägde med alla sina villosatser ej det förnärmande för menskligheten. Deremot kommo de katholska presterna som rasande tyranner och fordrade både själ, kropp och egendom. Om man ej tänkte efter deras föreskrifter, fördömdes själen till evig osalighet, plågades kroppen på tusende sätt, kastades såsom oren och kättersk på elden och egendomen tog alltid kyrkan. Wadstena Kloster utfärdade 1302 ett bref till Rijkes Stender och allmoge, deri det heter: Thå holla våra Brödrer nu her i Clösterno VII Messor i hvarjo wijcka af VII Jungfru Mariæe första Högtijder hvar dagar ij wickona och hwar dag så lässer
