18
äkta modig och beslutsam man: Han gick upp i kyrkan med alla sina Capitelsmän och sin Hofstat, som icke var ringa, klädd i full skrud, steg framför altaret i den då dråpliga Domkyrkan, der han i deras och en talrik församlings närvaro afklädde den ståtliga Biskopsskruden, lade mössa och kräkla på högaltaret, samt påtog sig harnesk, pantsar och svärd. Der aflade han en högtidlig ed att ej återtaga den andeliga drägten förr än han räddat fäderneslandet från Christians tyranni och sin vän Erkebiskopen ur fängelset. Ett sådant vänskapsprof, ett sådant hjeltesinne, en sådan fäderneslandskärlek kunde ej annat än mäktigt verka på det förvånade folket. Också visade han snart att det var alfvar, ty, rastlös och ouphörligt verksam samlade han snart en här i Östergöthland, Nerike och Södermanland och begaf sig upp emot Stockholm. I början nödgades han väl draga sig åt Dalarne , men mötte Konung Christian vid Haraker i Wermeland. Väl vek han i begynnelsen af striden, men det var för att draga Konungen på Hälle, eller Hällsjö skog, der danska hären led ett fullkomligt nederlag. Mycket bidrog dertill Sten Gustafsson Sture genom sin tapperhet, äfvensom en Johan Gryta, hvilken gjorde Christian mycket afbräck, i anledning hvaraf Rimkrönikan säger:
Christian månde förtryta
att han skulle rymma för Kettil och Gryta.
Sedan förenade han sig väl åter med Carl Knutson, men förledd af Jöns, som var en bedräglig herre, bidrog han åter att stöta Carl från thronen. Uppblåst öfver sina bragder prunkade han i sina bref med titel af Riksföreståndare. Kort före sin död erhöll han af Riksens Ständer hela Östkinds Härad som ersättning för den skada han
