Ehuru visst icke fläckfri, var han af en fast, kraftfull och högsinnad karakter. Aktad af sitt Capitel och af hela stiftet, och känd för sitt mod, ansåg man honom som en man, som i detta oroliga tidehvarf skulle blifva presternas och den hotade religionens stöd. Valet gillades af Påfven och Brasken invigdes 1513 i Domkyrkan med mycken högtidlighet af de fyra Biskoparne från Skara, Strengnäs, Westerås och Wexiö, och man sade om honom att han emottog Embetet med karlahänder. Han lät täcka Domkyrkan med koppar; vinlade sig att sätta Stiftet i ordning, som under den förra oredan och ledigheten blifvit vanvårdadt, och om många riksgagneliga saker. Han höll Boktryckare i Söderköping och flyttade en del af tryckeriet hit 1528. Äfven var han den första i riket som inrättade Pappersbruk, som då anlades vid Tannefors. På ett möte i Södertelje utverkade han sig rättighet att anlägga en Kanal mellan Norsholm och Söderköping, för att genom en segelled förena Roxen med Östersjön. Att vilja våga ett så svårt företag uti en tid då sådana byggnader ännu voro så litet kända, ådagalägger tillräckligt mannens djerfva sinnelag. Han började verkligen, men ödet hade beredt honom andra bekymmer, än de besvär som åtfölja ekonomiska förrättningar. Det skulle likväl innerligen glädt honom, om han kunnat ana, att precist 300 år efter honom skulle den man födas, som, liknande honom i mångfaldiga karakters-drag, äfvensom i kamp och strid, skulle fullborda hvad hans stora anda eftersträfvade.
På Herredagarne visade sig Brasken alltid nitisk för fäderneslandet och det allmänna bästa. Ett talande bevis på hans slughet och försigtighet var, att han undangick det stora blodbadet i
