52
Denne benådade han; hvarföre straffades de andre? Statens säkerhet fordrade ej dessa offer.
Ständerna samlades i Linköping d. 27 Febr. 1600 till det sista, men märkvärdiga Riksmöte der blifvit hållet, och afgjorde högst vigtiga Riksärender. Sigismund och hans son Uladislaus skulle från thronen uteslutas, dock den sednare rättighet lemnas att inom fem månader sig i riket infinna. Skedde icke detta skulle Hertigen emottaga Kronan, hans Son Gustaf Adolph blifva hans efterträdare, och arfsrätten på den grenen öfverflyttas. Sigismunds halfbror Johan var väl derefter närmast, men under förevändning att han af broderlig kärlek skulle kunna i framtiden förledas till hämd och uppror, skulle han åtnöja sig med furstendömet Östergöthland, Bråborg och Leckö. Visst var detta skäl svagt, då Johan ännu var helt ung, och visst ej hade anledning att straffa någon för det en Krona skänktes honom, men han hade ingen försvarare af sin rätt. Detta var helt och hållet Hertigens verk, ty på förhand hade han beredt saken hos de tre Stånden; Adeln blef deras beslut varse, men dröjde dock ett par dagar med svaret. Hertigen otålig häröfver kallade Ständerna tillika med krigsbefälet på slottet. En Knektehöfvitsman ropade då öfverljudt: jag och mina medbröder välja ingen annan än Hertig Carl till Konung. Häremot var ej godt att vädja. Peder Ribbing förestafvade huru beslutet skulle upprättas, som genast gillades. Hertigen tackade. När han inträdde i Rikssalen förde han med många kärleksbetygelser den unga Hertig Johan, då 11 år, vid sin sida. Denne förödmjukade sig för sin farbror och afsade sig Kronan. Detta rörde allas sinnen, ty hans företrädesrätt var ostridig och
