Det ligger visserligen utom gränsen af vårt ämne att ingå i någon undersökning om Östergöthlands första befolkning och dess framsteg; men det torde icke vara ur vägen, att derpå kasta en blick vid de tidepunkter, då vi förmoda att Linköping utvecklat sig ur Statens då varande förhållanden. Vi kunna ej dervid undgå att anmärka en besynnerlighet, att en så fördelaktig lokal midt i landet, i en fruktbar trakt, nära Stång-åns utlopp i Roxen, icke varit någon känd samlingsort för handel eller näring uti uräldre tider, då likväl landet redan i sekler varit utmärkt för sin folkmängd. Långt före Ingiald Illråda, som lefde i sjunde århundradet, voro Östergöthlands Jarlar och Fylkis-Konungar mäktige och i stort anseende, både som Vikingar och stora stridskämpar till lands. Deras antal var icke ringa, och deras besittningar ej obetydliga. Omberg, Bjälbo, Hof, Klakeborg, Svanholm, Rimforsa, Wårdsberg, Sätuna, de märkvärdiga ruinerne vid Lönsås, och månge andre nu obetydlige ställen, hafva fordom varit ansedda Jarlasäten, och vittna om ett folk, som åtminstone haft mäktige Herrar. — Hvem har ej hört omtalas den namnkunnige Vikingen Ramunder på Ramundershäll vid Söderköping, Hermunder och dess son Angantyr, med det alltid segrande svärdet, på nittonde året Sjö-Konung; Kung Ring och sonen
