upgifva som ock är det troligaste, att den grundlades emellan 1138 och 1151 i Konung Sverker I tid, under den nitiske och verksamme Biskopen Gislo, som ägde ett synnerligt begär att bygga Kyrkor och Kloster. När man betänker att Konung Sverker var Östgöthe, och högeligen intagen af samma anda, att Gislo var den tredje Biskopen som mycket ifrade för den catholska lärans utspridande, och redan upmanat den andliga gifmildheten till stora offer, är det åtminstone icke sannolikt, att så mäktiga Herrar som Biskoparne redan då voro, skulle åtnöjt sig med en så liten Kyrkobyggnad som St. Lars, der Gudstjensten förut hölls. Enligt tillförlitliga anmärkningar vid reparationer och tillbyggnader påstås, att planen till Domkyrkan blifvit på en gång lagd, hvilket äfven är troligt, då man betraktar de stora templen i Upsala, Lund och Skara, hvilka synas hafva tjent till modell, och Gislo var en man, som ingalunda ville gifva andra efter i Prakt. Under Colos tid, utkom en namnkunnig Påflig Bulla, der Linköpings stift nämnes, Tenius och paupella, „ringa och fattigt,” oaktadt deri upräknas en ansenlig mängd af egendomar, kyrkan tillhörige. Denne Biskop invigde St. Lars kyrka, som efter Branden under honom blef färdig, och bestämde alla lägenheter och gårdar, som skulle lyda under den samma såsom enskild församling, men att doprättigheten icke skulle tillhöra denna inferior Lincopensis Eclesia, utan dependera af Domkyrkan. Detta bevisar tydligen, att Kyrkan redan var under arbete, och till och med i brukbart stånd under Colas tid, som dog 1195. Påfvarna Gregorius IX år 1132, d. 2 Nov., och Innocentius IV år 1245, d. 9 Aug., förmanade Prelater och Prester, att med all makt hjelpa Biskoparne med Domkyrkans uppbyggande.
