stirrande ögon och hörde den kallblodige lögnaren helt lugnt rabbla upp sin berättelse, medan de i varje ögonblick väntade, att Guds blixtar skulle från den klara himmelen falla ned på hans huvud, och undrade över, att det dröjde så länge innan slaget föll. Och när han hade slutat, och ännu stod där vid liv och helbrägda, avtog och försvann deras obestämda lust att bryta sin ed och rädda den stackars bedragne fångens liv, ty denne bov hade tydligen själv sålt sitt liv åt den onde, och det kunde vara farligt att söka göra en sådan herre hans egendom stridig.
»Varför rymde du inte? — Vad kom du hit för?» sade någon.
»Jag kunde inte låta bli — jag kunde inte låta bli», jämrade sig Potter. »Jag ville rymma, men det var som om jag icke kunde gå annat än hit.» Och han började snyfta igen. Några minuter efteråt upprepade Indian-Joe vid den rättsliga rannsakningen sina uppgifter på sin ed; och då gossarne sågo, att blixten ännu icke föll ned, styrktes de i sin tro, att Indian-Joe hade sålt sig åt den onde. Han hade nu blivit för dem det mest ohyggligt intressanta föremål de någonsin hade sett, och de kunde, liksom förhäxade, icke taga sina ögon från hans ansikte. I sitt inre beslöto de att bevaka honom om nätterna, då tillfälle erbjöd sig, i hopp om att få se en glimt av hans fruktade herre.
Indian-Joe hjälpte till att lyfta den mördade mannens kropp och lägga den på en vagn för att föras bort, och en viskning gick genom den rysande massan, att såret hade blött litet! Gossarne trodde, att
