Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/104

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
100
TOM SAWYERS ÄVENTYR

Det var de, som sutto i grenarna av träden ovanför Toms huvud, som sagt, att han tycktes ämna fly, men han endast såg tveksam och förvirrad ut.

»En sådan nedrig oförskämhet!» sade en närstående; han tänkte komma och i lugn betrakta sitt verk — väntade sig icke något sällskap.»

Folkmassan delade sig nu och stadsfiskalen kom med viktig min och ledde Potter vid armen. Den stackarens ansikte såg förfallet ut, och ur ögonen blickade den fruktan fram, som han kände. Då han stannade bredvid den mördade mannen, skakade han, som om han haft frossa och brast i gråt.

»Jag har inte gjort det, go' vänner», suckade han. »På mitt ord, om jag nå'nsin gjort det.»

»Vem har anklagat dig?» hördes någon ropa.

Detta skott tycktes träffa pricken. Potter lyfte huvudet och såg sig omkring med en rörande, hopplös blick. Han såg Indian-Joe och utropade

»O, Indian-Joe, du lovade mig, att du aldrig skulle…»

»Är det här din kniv?» Och stadsfiskalen höll kniven framför honom.

Potter skulle hava fallit omkull, om de icke fattat tag i honom och hjälpt honom att sätta sig ned. Därpå sade han:

»Det var någonting som sa' mig, att om jag inte kom tillbaka och tog…» Han ryste, gjorde därpå en rörelse med. sin kraftlösa hand, som om han erkände sig besegrad och sade: »Tala om för dem, Joe, tala om för dem — det tjänar ingenting till att neka.»

Huckleberry och Tom stodo stumma och med