XIII.
Toms beslut var nu fattat. Han var dyster och förtvivlad. Han var en övergiven, värnlös gosse, sade han. Ingen höll av honom; då man fann vad man hade drivit honom till, skulle man kanske bli sorgsen; han hade försökt att göra rätt, men de ville icke tillåta honom att göra det; då de inte nöjde sig, förrän de blevo fria honom, så måste det bli så; och de fingo gärna klandra honom för följderna, som de nog skulle göra; vad rätt hade den värnlöse att beklaga sig? Ja, de hade tvingat honom till det till slut: han skulle kasta sig in på brottets bana. Det fanns icke något annat val.
Han befann sig nu långt nere på ängarna och ljudet av skolklockan, som ringde in barnen, nådde endast svagt hans öron. Han suckade när han tänkte, att han aldrig, aldrig mer skulle höra detta välkända ljud — det var mycket hårt, men han var tvungen till det; då han var driven ut i den kalla världen, måste han giva vika — men han förlät dem. Nu följde djupa suckar tätt på varandra.
I detsamma mötte han sin svurne själsfrände Joe Harper, dyster även han och tydligen välvande i sin
