Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
111
TOLVTE KAPITLET

den trögtänkte drummeln såg icke betet. Tom vände och väntade, full av hopp så snart en fladdrande kjortel kom i sikte och full av hat mot kjortelns ägare, så snart han såg, att hon icke var den rätta. Till sist kom det icke mer några kjortlar, och han försjönk i ett hopplöst svårmod; han gick in i den tomma skolsalen och satte sig ned för att lida i ensamhet. Då kom ännu en kjortel in genom grinden, och Toms hjärta hoppade häftigt till. I nästa ögonblick var han ute och »gick på» som en indian; höjde stridsrop, skrattade, jagade gossarne, hoppade över planket med fara för liv och lemmar, hjulade, stod på huvudet — med ett ord gjorde alla de hjältedater han kunde upptänka och höll hela tiden i hemlighet utkik om Becky Thatcher lade märke till honom. Men hon syntes vara omedveten om allt; hon såg aldrig åt hans håll. Kunde det vara möjligt, att hon icke visste, att han var där? Han flyttade skådeplatsen för sina bedrifter i hennes omedelbara närhet, kom springande under ett stridsrop, ryckte mössan från en gosse, kastade den upp på taket av skolhuset, bröt sig väg genom en hop gossar så att de tumlade åt alla håll, och föll själv sprattlande mitt framför Becky och hade så när knuffat ikull henne; men hon vände sig bort med näsan i vädret, och han hörde henne säga: »Phu! Somliga tycker att dom ä' väldigt duktiga — gör sig alltid så viktiga!»

Toms kinder brunno. Han steg upp och smög sig bort, krossad och modlös.