snärjande frågor — i hopp om att kunna locka ur honom en fällande bekännelse. Liksom många andra enkla och okonstlade naturer, hade också hon den lilla fåfängan att tro sig vara en skicklig diplomat, begåvad med förmågan att utforska hemlighetsfulla förhållanden, och hon betraktade gärna även de mest genomskinliga planer som under av knipslughet. Nu sade hon:
»Hör du, Tom, det var väl bra varmt i skolan i dag?»
»Jaa, tant!»
»Hade du inte lust att gå och bada?»
Tom kände en obestämd fruktan eller en obehaglig misstanke. Han sökte att läsa i tant Pollys ansikte, men det sade honom ingenting. Så svarade han:
»Nej, tant — inte så värst.»
Den gamla damen räckte ut handen och kände på Toms skjorta och sade:
»Du är inte så varm, tycker jag.»
Det smickrade henne, att hon hade upptäckt, att skjortan var torr, utan att någon visste, att det var just detta, som hon tänkt på. Tom förstod nu åt vad håll vinden blåste, och därför förekom han det schackdrag han väntade härnäst.
»Vi pumpade vatten på huvudet på varann — mitt är vått än. Känn!»
Tant Polly var förargad över, att hon hade dummat sig och förbisett en omständighet, som var så bevisande. Hon fick nu en ny ingivelse:
»Inte behövde du väl ta utav dig skjortkragen, som jag sydde fast, för att pumpa på huvudet, Tom? Knäpp upp jackan!»
All ängslan försvann ur Toms ansikte. Han
